Dylan pluggar in gitarren – och tar hela kulturen med sig.
Highway 61 Revisited
Bob Dylan
14
”I need a dump truck, mama, to unload my head”, ylar Bob Dylan kring mitten av det revolutionerande albumet från 1965. Dylan, vid tidpunkten inofficiellt prisad ungdomspoet och en smädande röst i en framväxande motståndskultur, hade mycket att säga. När han återvände efter en intensiv turné i Storbritannien var han utmattad, och han hade släppt fem album på bara tre år. Frågan var: hade han slut på saker att säga, eller var han tömd på motivation?
”Det är den här övergången ... till rockstjärna, och precis när man gör något lite annorlunda – och gör folk förbannade.”
Ondara
I de här nio låtarna behandlar Dylan nästan allt: världens barbari i ”Just Like Tom Thumb's Blues”, överklassens ytlighet i ”Ballad of a Thin Man” och kärlekstrassel i ”It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry”. Samtidigt som kritiken ökade mot det eskalerade kriget i Vietnam och USA:s inblandning, tampades Dylan med sin nya roll och skapade sånger utifrån ett överhettat tillstånd. Lyssnarna fick något att hålla fast vid när rockens språk och landskap förändrades i realtid, något som skedde på och på grund av albumet Highway 61 Revisited.