Komplex musik med ett enkelt budskap – när man är ung slår allt hårt.
Pet Sounds
The Beach Boys
20
Brian Wilsons arrangemang gav rockmusik en komplexitet som ingen hade hört förut, men satte också fingret på ett enkelt, poetiskt budskap: alla slag och motgångar är dubbelt så hårda när man är ung. Samtidigt som The Velvet Underground började använda pop för att tänja på gränserna vände sig Pet Sounds till 30-talspopens fantasier och 50-talets exotism, mot gamla Hollywood och tidig tv. Och även om albumets stämning är sakral (Wilson kallade sitt nästa projekt Smile för ”en tonårssymfoni till Gud”) så känns det helt logiskt att den andra textförfattaren Tony Asher kom från en bakgrund inom marknadsföring. För trots ambitionen så visste Wilson att han behövde presentera någonting prydligt, omedelbart och universellt.
”Det fick verkligen folk att förstå att ett album kan vara en enastående resa.”
Graham Nash
Av allt som Pet Sounds lämnat efter sig är det mest grundläggande en idé om att popmusik, någonting lättillgängligt och utåtriktat, kunde användas för att uttrycka djupa inre världar. Wilsons experimenterande med LSD är inte uppenbart, men det hörs hur han försöker gräva fram känslor begravda så djupt att sökandet efter dem är ett äventyr lika stort som något.