Ett omskakande konceptalbum som löste upp gränser kring identitet.
The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars
David Bowie
24
Konceptet om en dekadent utomjordisk rockstjärna bakom David Bowies femte album var revolutionerande, men det riktigt omskakande låg i musiken. Den var otäck men glamorös (”Moonage Daydream”, ”Suffragette City”), teatralisk men intim (”Five Years”), tidig punk (”Hang On to Yourself”) och kabaré för en publik som aldrig annars vore mottaglig (”Rock 'n' Roll Suicide”). Bowie pratar om sig själv i tredje person men är så arrogant att hans fans dödar honom (”Ziggy Stardust”), så förledd att han tror att rock’n’roll kan rädda världen men så modig att han är redo att dö i sitt försök (”Star”). Greppet tar kål på honom, men gör också honom fri.
Albumet bidrog till att lösa upp gränser kring kön, sexualitet, framförande och identitet. Men det breddade också mainstreamrockens vokabulär i ett större perspektiv, med hjälp av undergroundkoncept. Att kalla honom nyckfull eller oäkta var att missa poängen; likt Andy Warhol behandlade Bowie sin konst delvis som en fusion av allt han var intresserad av. Och hur radikal Ziggy Stardust än var för sin tid så pekade den också ut en framtid där vi alla är sammanlänkade, i såväl struktur som skapande.
”Det här var hans låt om Jimi Hendrix. Första gången han såg Jimi Hendrix i London hatade alla Jimi, men han var så öppen att han kunde erkänna det och göra en hitlåt om det.”
Q-Tip
om ”Ziggy Stardust”