Ett experimentellt politiskt dubbelalbum som var större än punken.
London Calling
The Clash
35
Hur bra The Clashs första två album än var så byggde de i stort på ett punkrecept som 1979 hade börjat kännas lite begränsande, rentav på tillbakagång. Bandet slog sig ner i en provisorisk replokal intill en bilverkstad och började öva in covers i genrer till synes utanför deras bekvämlighetszon: reggae, soul, rockabilly och pubrock. London Calling ersatte inte bara stilmässiga ramar med experimenterande, den utgjorde också ögonblicket där The Clash blev större än punk.
Det som var och förblir anmärkningsvärt med London Calling är inte bara allt den täcker in, utan med vilken lätthet bandet gör anspråk på det. De är tunga (”Death or Glory”, ”Hateful”), de är lätta (”Revolution Rock”, ”Lover's Rock”), de sjunger om samhällets problem (”Clampdown”) och privata relationer (Mick Jones ”Train in Vain”). Och de bekräftar den gamla utsagon att våra inre liv alltid är ett resultat av den yttre verkligheten. Det som en gång hade presenterats som en kamp på lokal nivå – fattiga, vita, engelska ungdomar med dystra framtidsutsikter – blev internationellt och berörde arbetarklassens situation i stort.