Mjuka beats, hårda rader – Wu-Tangs genreomskakande mästerverk.
Enter the Wu-Tang (36 Chambers)
Wu-Tang Clan
37
1993 var Wu-Tang Clan ett bistert, smutsigt och skräckinjagande alternativ till G-funks barocka gangsterskildring. Om Dr. Dres lyxiga, lowrider-vänliga grooves var Terminator 2 så var RZA:s repiga, blodiga, distade produktioner på Wu-Tangs debutalbum Reservoir Dogs. Från New Yorks mest underrepresenterade stadsdel Staten Island kom ett sound som, vare sig det berodde på arv eller miljö, existerade i sin egen bubbla. Här fanns trasiga soul-breaks, klipp från okända kung fu-filmer, uppsvällda keyboard-melodier, kassettbandsknaster, knäppande och pepprande.
Wu-Tang-crewet – med sina nio medlemmar – stack ut i post-MTV-eran där små konstellationer dominerade. De blandade stilar och röster: Raekwon, Ghostface Killah och Inspectah Decks våldsamma poesi, Ol' Dirty Bastards berusade pendlande mellan sång och skrik, GZA och Masta Killas sofistikerade ordval och smarta flow, RZA:s högljudda ledarskap, U-Gods raspiga röst, Method Mans polerade snack. Den sistnämnda började redan förvandlas till ett stjärnskott i sitt självbetitlade spår.
Även om melankoliska anekdoter som ”Can It Be All So Simple”, ”C.R.E.A.M.” och ”Tearz” utgjorde en trilogi av suggestiva narrativ öppnade Wu-Tang inte många genvägar till sin mytologi och poesi. De skapade ett unikt tumult, och alla från det crew-orienterade Odd Future till den snackiga Logic, maffiadrivna Pusha T och vilda Young Thug står i olika typer av tacksamhetsskuld till dem.
