Ett ljuvligt funkigt politiskt ställningstagande.
Innervisions
Stevie Wonder
44
Innervision är det hittills djärvaste politiska ställningstagandet i Wonders karriär – med utfall mot missbrukare, rasism i infrastruktur, karismatiska bedragare och ytliga kristna. Samtidigt lyckades albumet också vara ljuvligt funkigt. Wonder spelade och producerade så gott som allt själv, och de musikaliska topparna var så höga som han någonsin skulle nå, samtidigt som tonen var mer anklagande än någonsin.
”Sättet på vilket han kunde kittla ens känslor och reta en – man var tvungen att låta sig själv bli en del av hans musik.”
Jack Garratt
”Living for the City” är en sju minuter lång feberdröm; en soul-operett om det obarmhärtiga storstadslivet för svart arbetarklass efter black power-rörelsen. Albumets final, den lågmälda ”He's Misstra Know-It-All”, sätter träffsäkert fingret på den sort som utnyttjar samma marginaliserade människor, inklusive – antog många – den snart avgående Richard Nixon. ”Higher Ground” erbjuder frälsning och deklarerar Wonders tro på reinkarnation över hans patenterade wah-wah-clavinet och Moog-bas. Innervisions är lika mycket ett farväl av 60-talets hippieoptimism som en väg emot andliga möjligheter, och cementerade Wonder som det mest inspirerade och unika sinnet inom 70-talets amerikanska populärmusik.