Beastie Boys vände upp och ner på själva idén om hiphop.
Paul’s Boutique
Beastie Boys
48
1989 var det fortfarande vilda västern som gällde när det kom till sampling inom hiphop, innan stämningsansökningar hade börjat sätta massiva juridiska käppar i hjulen. Av en händelse var Beastie Boys också mitt uppe i sin vilda västern 1989. De hade lämnat New York för Hollywood Hills, redo att skörda frukterna efter jättesuccén Licensed to Ill. Paul’s Boutique är en frenetisk kollision av de här samexisterande fenomenen.
”Vi bestämde oss för att ta med varje vild idé vi hade på albumet.”
Adam ”Ad-Rock” Horovitz
Beastie Boys
Efter ett kaotiskt uppbrott med Def Jam Records och Rick Rubin anlitade Beastie Boys LA-duon The Dust Brothers för att sköta produktionen. Resultatet blev en kalejdoskopisk störtflod av gamla funk- och soulsamplingar (några mer obskyra, samtliga snart oöverkomliga med hänsyn till kostnader) och till och med en del ur The Beatles ”The End”. Ovanpå vältrar sig Mike D, MCA och King Ad-Rock i fundamentala glädjeämnen som hedonism, vandalism och att ha ”ett skägg som en getabock”. Det lät inte som något vare sig de eller någon annan skapat förut, och den kommersiella floppen var rejäl. Tre år senare hade de bytt ut potentiellt juridiskt problematisk sampling mot liveinstrument och återuppfunnit sig själva för tredje gången på lika många album. Men Paul's Boutique förblir ett monument över konsten att sampla, och en höjdpunkt av hiphopen där den var som mest uppfinningsrik och ouppfostrad.