Inget har lyckats härma det här albumets mix av popörhängen och avantgarde-landskap.
Hounds of Love
Kate Bush
50
Om Kate Bushs första två album var stöpta i 70-talets artrocktradition var den brittiska singer-songwriterns femte LP från 1985 mer än bara en reflektion av sin tid – den bidrog till att definiera den. Få låtar väcker minnet av pop från mitten av 80-talet som den odödliga ”Running Up That Hill” med trummor med gated reverb, kvasi-dance-beat, spöklika rösteffekter och en omedelbar syntmelodi. Det var inte heller många album som gjorde mer för att överföra ambitionen hos progressiv rock till den digitala eran.
”Hennes röst var så vacker, till den grad att jag verkligen trodde att om jag kunde sjunga med henne och nå samma toner så hade jag en liten chans att bli en äkta sångerska själv någon dag.”
Alanis Morissette
Albumet är uppdelat i två sviter, en för varje sida, och behandlar stora teman som gapet mellan män och kvinnor, styrkan i moderskärlek och drömmars natur. Bush förmedlar dem med sitt kraftiga verktyg till röst, kapabelt till både ömhet och styrka. 1985 fanns det ingenting liknande. Och i viss bemärkelse har ingenting därefter heller kommit nära blandningen av popörhängen och avantgardistiska ljudlandskap. Men Hounds of Love öppnade också en helt ny värld att utforska för generationer av musiker – Björk, Fiona Apple, Tori Amos och Joanna Newsom är några av de artister som följt i Bushs fotspår.