Prince omfamnar sina motsägelser på det genreöverskridande mästerverket.
Sign O’ the Times
Prince
51
Sign O’ The Times är inte bara det mest omfångsrika albumet i Princes katalog, det är ett av de mest omfångsrika i hela popvärlden. Allt han utforskade under sitt första årtionde som artist finns här: R&B, soul, rock, gospel, Beatles-lika bitar (”Starfish and Coffee”, ”The Ballad of Dorothy Parker”) och sensuell funk (”U Got The Look”) – helt utan bandet The Revolution. Han är lika kontemporär och politiskt laddad som rap (”Sign O’ The Times”), och lika klassisk som en doo-wop-ballad (”Adore”). I båda fallen uppnådde han det minimala men i högsta grad uttrycksfulla sound som gjorde Prince till Prince.
Högtidligt, intimt, lekfullt, seriöst – heligt som ”The Cross” eller hädiskt som ”Hot Thing” – han försöker inte lösa sina motsägelser, han omfamnar dem. På så vis gör han plats för hela vidden av sin personlighet – svarta män tilläts inte vara så känsliga och märkliga. Inte vita män heller, för den delen. Sign O’ The Times är i all sin prakt hans magnum opus – ljudet av en superstjärna i toppform.