En mörk, långlivad klassiker som gjorde rocken farlig på riktigt igen.
Appetite for Destruction
Guns N' Roses
52
Guns N' Roses epokgörande debut från 1987 är inte bara mörk – albumet avviker aldrig från sin fulla kraft, hur motbjudande det än är. Låtarna om droger handlar inte om att bli hög, de handlar om att få minnesluckor (”Mr. Brownstone”, ”Nightrain”). Låtarna om sex avverkar inte den fysiska aktens njutning så mycket som maktkänslan den ger upphov till (”Anything Goes”). När de levererar en anthem är det mot en fondvägg av smuts och misär (”Paradise City”). Och när de bjuder på en lugnare låt är det med en paranoid känsla av att inget så oskuldsfullt kan vara på riktigt (”Sweet Child o' Mine”).
Vid den här tiden sågs bandet som ett motgift mot den polerade pop-metal som dominerade topplistorna och etern – tänk The Rolling Stones ställda mot det tidiga 60-talets poppigare akter. Men Appetite kunde inte bara mäta sig mot de här banden rent kommersiellt, den praktiskt taget petade dem och banade väg för en smutsigare estetik. Och i vis mån, grungen några år senare. Vissa band låter befriande när de tänjer på reglerna – Guns N' Roses lät hotfulla.
”Jag antar att genren var hair metal eller något. Det här albumet existerade typ omedelbart utanför det där för mig. Jag kände att alla andra band försökte göra det här albumet.”
Pete Wentz