Aldrig tidigare hade Stones omsatt myten om sig själva i musik lika troget.
Exile on Main St.
The Rolling Stones
53
Exile on Main St. handlade mer om sinnesstämning än låtar och prestationer. Aldrig tidigare hade bandet lyckats omsätta myten om sig själva i musik lika troget. Det går fullkomligen att höra de unga rockgudarna svettas i källaren i en fransk herrgård med utsikt över Medelhavet, omringade av löst folk, ätandes hummer på eftermiddagarna och arbetandes hela nätterna. Men Exile var också det närmaste Rolling Stones kom att göra något riktigt avantgarde. Den smutsiga mixen och de skeva musikaliska prestationerna på albumet framstod som misstag, men skapade i själva verket en känsla som inte infunnit sig om de gjort allt på ”rätt” sätt.
”Exile on Main St. är den bästa rock'n'roll-skivan någonsin. Det är inte bara världens bästa rock'n'roll-band i en herrgård i södra Frankrike som är vackert och dekadent. Utan det handlar om det som försiggår där inne som man inte kan höra.”
Chris Robinson
The Black Crowes
För varje ”Tumbling Dice” eller ”Torn and Frayed”, två av albumets mer uppstyrda stunder, fanns det en ”I Just Want to See His Face” eller ”Let It Loose” – låtar som fungerade mindre som färdiga tankar och mer som öppna förslag. Och bluesen som tidigare hade fungerat som bandets språk för världsliga mödor och begär lät nu mystisk och svårbegriplig. Bandet förkroppsligade den förvirring de förut bara hade beskrivit.