En drömsk resa som signalerade gothikonernas arenaambitioner.
Disintegration
The Cure
56
The Cures åttonde album vässade de poppiga instinkterna och blåste upp deras vision till arenaproportioner. Fyra år tidigare hade de klockrena melodierna på The Head on the Door markerat gothikonernas uppbrott med den klaustrofobiska intensitet som symboliserade deras tidiga 80-tal.
”När man når Disintegration är det konstigare och mörkare, och det är precis min grej.”
Kaskade
Disintegration är en djupdykning i en särskild sinnesstämning av melankoli och vemodighet, som påverkade (och påverkades av) brittisk shoegaze och drömpop. Alt-rock-klassiker som ”Pictures of You”, ”Lovesong” och ”Fascination Street” är lika omedelbara och odödliga som något annat i deras katalog, men bandet dämpar känslorna till den grad att till och med en låt som ”Plainsong” i c-dur inte präglas av ljus utan en djupare, rikare nyans.
Den tidigare karriärens utmärkande dysterhet ekade fortfarande, men den här gången var vägen mot förtvivlan märkligt välkomnande, som om Robert Smith hade upptäckt att det enda sättet att hålla sig varm en kall natt var att linda in sig i sin egen ensamhet. Och på så vis ledde han in både goth och gothare i mainstream-världen.