Konfrontation och uppriktighet som låter banbrytande än idag.
The Velvet Underground & Nico
The Velvet Underground & Nico
60
När The Velvet Underground & Nico släpptes tidigt 1967 var den en del av ett sammanhang där beatpoesi, popkonst och franska new wave-filmer ingick – rörelser som skalade bort myten om expertis och placerade konsten i händerna på vemhelst som ville skapa den. Den är stundtals skränig och konfrontativ (”European Son”, ”The Black Angel's Death Song”), men likaväl hemtrevlig (”I'll Be Your Mirror”). Och även när tematiken är som mörkast är musiken aldrig för svår att greppa (”Heroin”, ”I'm Waiting for the Man”).
Ett berömt Brian Eno-citat lyder att albumet må ha sålt få exemplar, men alla som köpte ett startade ett band. Han syftade såklart på musikens inflytande. Men han hade också kunnat anspela på attityden med vilken bandet skapade den – Lou Reed och kompani lät inte riktigt som vanliga människor, men inte heller som proffs. Och under en era när den amerikanska alternativrörelsen närmade sig psykedelia, ”The summer of love” och vaga drömmar om hur världen kunde se ut, så omfamnade bandet istället en uppriktighet som låter banbrytande än idag.