Ett tragiskt romantiskt mästerverk som gick rakt på sak.
Aja
Steely Dan
73
Donald Fagen och Walter Beckers inspelningsfilosofi hade utvecklats från en fast grupp människor som spelade en samling låtar från början till slut, till en pusselprocess där de provade ett flertal musiker för samma parti innan de hittade en kombination de var nöjda med. Bara för att börja om från början med nästa låt. Men hur sofistikerad processen än var lät Steely Dan aldrig så rakt på sak som på Aja. Där är R&B-inslagen i ”Josie”, den studsiga ”Black Cow” och det faktum att ”Peg” kändes som faktisk dansmusik snarare än en avhandling i ämnet.
”Steely Dan är den typen av band där man hör en låt man älskar, men inte vet vem som gjort den – och då är det dem.”
Mayer Hawthorne
Jämte 70-talets kaliforniska pop hade Fagen och Becker alltid framstått som intellektuella New York-hipsters uppfödda på R&B och jazz. Men Aja utmärkte tillfället då den identiteten för första gången tydligt lyste igenom i musiken. Och även om det finns många som kommit nära har ingen rollfigur fångat Steely Dans tragiska romantik som förortskillen i ”Deacon Blues”, som fantiserar om att bli saxofonist bara för att dricka sig full och avlida i en bilolycka. Ja, han är missanpassad. Men han trodde åtminstone på något.