En pessimistisk mix av industrial och pop som trots allt blev massiv.
The Downward Spiral
Nine Inch Nails
74
Även under en tid då band som Nirvana kunde nå berömmelse kändes The Downward Spiral extrem. Trent Reznor kallade en gång Nine Inch Nails andra fullängdare för ”en hyllning till självförstörelse i form av en konceptskiva som på något sätt lyckades bli en multiplatinasäljande global hit”.
Inspirerad av Iggy Pop, Lou Reed och David Bowies Berlintrilogi förflyttade Spiral den industriella popen i Pretty Hate Machine i oväntade riktningar. Experimenten inkluderade sentimentala låtar (”Piggy”), disco och soul (”Closer”) och ballader med en sådan oändlig bräcklighet att lyssnaren känner sig som en fluktare (”Hurt”). Även låtar som ligger i linje med bandets tidigare musik, som ”March of the Pigs” med sin hackiga hardcore, var drastiskt mer aggressiva vilket gav albumets tystare stunder en ännu större känsla av utmattning.
Albumets sound är lika tudelat, med en blandning av digitalt och analogt, samt samplingskollage med äkta liveuppträdanden. Om albumet har ett definierande ögonblick så är det klimaxen i ”Closer”, där mekanisk syntfunk släpper fram ett skruvat, ensamt piano. Efter Spiral behövde artister inte längre bestämma sig för huruvida de skulle vara ett rockband eller elektroniska producenter – Reznor hade knutit samman de två.