Rörig men rak – mallen för förtvivlad akustisk rock.
After the Gold Rush
Neil Young
81
After the Gold Rush är troligen det första multiplatinasäljande albumet som spelats in i någons källare – och lika viktigt som den bedriften är att det hörs. Young landade i en stil som skulle definiera honom det kommande halvseklet och vidare. Intuitiv, rak, lite rörig, men pålitlig i sin skildring av vad som ofta kändes som djupare kreativa sanningar. När den tonåriga höjdargitarristen Nils Lofgren svarade på förfrågan om att spela piano med att han inte kunde, sade Young ”perfekt”. Det var precis en sådan sorts pianist han letade efter.
Och när 60-talets optimism skingrades för verkligheter som Vietnamkriget och miljöförstöring, tog Young det nu välbekanta steget att engagera sin omgivning genom att dra sig undan till en tystare och mer förtvivlad plats (”After the Gold Rush”) – en ton som gett oss allt från Elliott Smith till Bon Iver. Andra artister kunde fortsätta vara sofistikerade, men Young skulle rimma ”burning” med ”turning” och ”fly” med “sky” hela dagen lång.
