Generationstalangens råa hiphopalbum om trauman har stått emot tidens tand.
The Miseducation of Lauryn Hill
Lauryn Hill
1
Lauryn Hills första och enda soloalbum skakade om hela 1998. Det var en bländande rå och djupgående inblick – inte bara i en av tidens största stjärnor utan även själva erans andliga landskap. Flera årtionden senare räknas The Miseducation of Lauryn Hill fortfarande som något livsomvälvande, med en övernaturligt talangfull Hill som rappar med det självsäkra ursinnet hos en kvinna med total kreativ kontroll, och sjunger med soulens gospelfärgade rikedom. Det var ett uttryck för inre djup under en tid då svarta kvinnor ofta målades upp som endimensionella arketyper. Hill levererade sitt magnum opus om livets bedrifter och motgångar med ett sådant unikt hjärta, uppriktighet och tydlighet att det övergick från ett album till ett universellt uttryck. Hennes styrka var så kraftfull att nya generationer fortsätter upptäcka ett album vars behärskande av musikalitet, lyrik och uppriktighet aldrig har återskapats på samma sätt.
Miseducation smiddes i en känslofylld eld. Efter sju år som sångerska i den politiska, kritikerrosade hiphoptrion Fugees från New Jersey, och i kölvattnet av ett utdraget, tumultartat förhållande med bandkollegan Wyclef Jean, gav sig Hill i kast med att skildra en period full av livsomvälvande förändringar, inklusive det långsamma söndervittrandet av gruppen hon varit en del av sedan high school. Med allt trauma följde en nystart. Hill inspirerades också av de fysiska och mentala förändringar som medfördes när hon var gravid och födde sin första son med Rohan Marley, Zion, och den andlighet som var hennes ledstjärna. Det känslomässigt starka vägskälet resulterade i ett av historiens råaste album – en långlivad konstnärlig fyr som lyste starkt för musiker inom hela genren och ögonblicket då hela världen fick upp ögonen för Hills talang.
Öppningsspåret på Miseducation, där Lauryn Hill är frånvarande när en lärare håller upprop i ett klassrum, sätter fingret på budskapet: de här läxorna kan man endast lära sig genom att uppleva dem. Hon dissekerade smärtsamt relationen med sitt ex (redan då framgick det att det var Jean) och var en pionjär när det kom till att smälta samman rå, vass rap med rika R&B-harmonier under en tid när de två genrerna var nitiskt separerade. (Även tre år efter att Method Man och Mary J. Blige remixade ”All I Need” var hardcore-rap fortfarande full av misogyni medan R&B sågs som mjukare och mer feminin.) Miseducation cirkulerade kring en ung kvinnas synvinkel, med allt det upproriska och sårbara som följde, i en terräng som på hiphop-topplistorna dominerades av en särskild sorts hypermaskulinitet. Men albumet fungerade också som en inkörsport till en mainstreamkultur som fortfarande tenderade att nedvärdera hiphopens musikaliska värde.
Albumet spelades delvis in i Bob Marleys hem på Hope Road i Jamaica. Det musikaliska arvet som var närvarande speglade Hills tanke med albumets omslag, vilket påminner om The Wailers Rastaman Vibration. Men låtarnas dna, och en av nycklarna till deras tidlöshet, kommer från ett klassiskt Motown-/Stax-sound som demonstrerar Hills perfekta metod för att närma sig sång. Bara den utbroderade ”Doo Wop (That Thing)” gav henne två av hennes fem Grammys 1999, något som bekräftade både hur fräscht soundet var och hur musiken talade till en växande feminism inom hiphopen.
Sårbarheten i Miseducations singlar har det pratats mycket om, men Hills bekymmer och styrkor var komplexa. Med en historieexamen från Columbia University i ryggen utforskade Hill sin uppväxt i Newark, New Jersey, med ett vasst och subtilt sociopolitiskt perspektiv (”Every Ghetto, Every City” med clavinet av kyrkomusikern Loris Holland från den sägenomspunna Brooklyn Pilgrim Church). Hon filosoferade även över att växa upp i en värld utan rättigheter (”Everything Is Everything”, där bandet med den för tiden okända pianisten John Legend ligger bakom soundet av klassiskt 70-talssoul).
Miseducation är också ett bevis på att rena avsikter och orubbliga känslomässiga sanningar kan vara en väg till befrielse. Som Hills rappar i den politiskt laddade och gåtfulla ”Everything Is Everything”: ”My practice extending across the atlas/I begat this”. Hon var, och är än idag, en talang som endast uppstår en gång per generation och vars inspiration och innovation ekar genom historien. Artister ägnar hela diskografier åt att försöka skapa ett sammanhängande verk tillräckligt resonant för att rubba kulturen och ge skaparen gudomlig status. Lauryn Hill lyckades på första försöket.
”Det är intressant och väldigt unikt för ett album att vara ett soundtrack till ens liv men samtidigt så tidlöst. Varje gång man lyssnar på det känns det som första gången, och det berör en på olika sätt och möter en på olika platser i livet. Om någon skulle ha gjort ett album och inget mer, så är det det här. Det är kulmen.”
Dua Lipa