90-talets neosoul möter afroamerikansk innovation.
Voodoo
D'Angelo
57
När D'Angelo släppte sitt mästerverk Voodoo vid millenieskiftet, fem år efter debuten Brown Sugar, stod det omedelbart klart att han lyckats undvika den fruktade uppföljarfällan och utvecklats till en musiker lika intresserad av att blicka bakåt som att följa sina konstnärliga impulser. Vid den här tiden var neosoul-rörelsen ett alternativ till den flashiga edgeattityden som utmärkte 90-talets hiphop och R&B. Och Voodoo var dess höjdpunkt. Ett potpurri av afroamerikansk innovation – blues, jazz, soul, funk och gospel, jämnt kryddad med mänsklighetens fulla spektrum, från förtvivlan till extas.
Albumets dalgångar är djupa nog att förlora sig i, även (till och med i synnerhet) när de rör sig över sexminutersstrecket. Ta den mest lättigenkännliga singeln, ”Untitled (How Does It Feel)”, och hur det väl uttänkta tempot påminner om förförelse. Eller covern av Roberta Flacks ”Feel Like Makin' Love” – allt känns kollektivt, eftersom instrumenten bär upp låten lika mycket som D'Angelos elektriska falsett. Om Brown Sugar var en kontrollerad eld är Voodoo en skogsbrand av experimenterande som balanserar lös improvisation med precisionen hos ett välrepat geni.
”Det finns en lätthet i produktionen, i arrangemangen, i framförandet. Det känns som att inget är påskyndat eller forcerat. Det finns en elegans i allt som jag älskar.”
Sara Bareilles