Hiphopsoulens drottning bygger på gospel, grace och slit.
My Life
Mary J. Blige
86
Med sitt första album, What’s the 411?, hade Mary J. Blige – den blivande ”drottningen av hiphopsoul” genomsyrat dagbokslik R&B med en ungdomlig känsla för hiphop. På uppföljaren, 1994 års karriärdefinierande My Life, blev 23-åringen än mer personlig, där hon sjöng om sin depression, kamp mot droger och alkohol, erfarenhet av våld i hemmet och hjärtesorg, samt den andliga styrka som tog henne igenom det. Allt detta samtidigt som hon försökte bearbeta sin halsbrytande bana från ett hemmaprojekt i Yonkers till världsomspännande berömmelse.
Chucky Thompson, ättling till Bad Boy Records Hitmen-produktionsteam, kryddade beatsen med funksamplingar och hits från gatan, medan Blige lade på en gospelsångares grace och karaktärsstyrka. Estetiken fick sin höjdpunkt på den utsökta ”My Life” där hon skänker melankoli och försiktigt hopp till en sampling av Roy Ayers ”Everybody Loves the Sunshine”. Men albumet fann sitt sanna syfte i sista låten: ”All I really want is to be happy” sjunger Blige över en slapbas norpad från Curtis Mayfields ”You're So Good to Me”. ”I don’t wanna have to worry about nothin’ no more”.
”Jag försökte läka. Jag gick genom helvetet. Och när jag släppte albumet startade det en rörelse.”
Mary J. Blige